Om någon hade frågat mig för ett år sen om jag skulle känna för att springa varje dag, om jag brukar vakna till livskickar eller längta efter kyssar o smek så hade jag skakat på huvudet o fnyst!
Det fanns inte i min världsbild. Nu sitter jag här, med den bästa konditionen jag haft sen innebandytiden, med livskickar som kan få mig att tappa balansen inte bara en gång om dagen o med bubblande kärlek i hela magen. :-) Jag har fått en ny chans, jag har lärt mig den hårda vägen o tar lärdom av varje dag som livet ger mig. Sommaren verkar nästan vara över, regnet har fallit på våra huvuden i snart tre veckor.... men det gör liksom inte så mycket. Jag njuter av tillvaron här ute hos mor o far tillsammans m mina barn. Varvar detta m mys hos min älskling i Enköping o uppiggande löparrundor för att fortsätta stärka kropp o själ.... inte minst psyket. Visst kommer dipparna fortfarande, men de är mer "normala" o går över lika fort som de kom. Styrkan inom mig växer i samma takt som mina barn hittar tryggheten i sin mamma igen. :-) Vi är tre starka individer som är oslagbara tillsammans. :-)
Mycket surr blir det.... men life is grrrrrrreat!!
